Siffran 404 i felkoden "404 Not Found" som man ofta stöter på internet är inte ett slumpmässigt valt nummer; den är en del av 4xx-gruppen i HTTP-protokollet som klassificerar klientfel. Till skillnad från den vanliga myten om ett rum på CERN uppstod koden som en standardiserad statuskod för svaret "Not Found" i HTTP-standarder.
När användare försöker öppna en sida som inte finns på internet möts de ofta av meddelandet "404 Not Found". Siffran 404 är dock inte ett slumpmässigt valt nummer. Enligt källan uppstod koden som en del av HTTP-protokollets systematiska struktur för statuskoder och har med tiden blivit en igenkänd symbol för internetkulturen.
Användare stöter vanligtvis på denna kod när de skriver in en felaktig adress, klickar på en gammal länk eller när innehållet de vill öppna har tagits bort. 404 har blivit så vanligt att många företag har börjat lägga till specialdesignade sidor, spel och skämt på sina felsidor.
Vad betyder 404 Not Found egentligen?
När en webbadress öppnas skickar webbläsaren en begäran till den aktuella servern via HTTP. Servern behandlar begäran och returnerar ett svar till webbläsaren som innehåller en tresiffrig statuskod.
När operationen lyckas används vanligtvis kod 200. Vid omdirigeringar eller serverrelaterade problem kan man stöta på andra koder.
Koden 404 anger att klienten kunde nå servern men att servern inte kunde hitta den begärda resursen. Därför bör man inte tro att internetanslutningen är helt avbruten när man ser 404; servern har svarat, men den begärda sidan finns inte på den adressen.
Orsaken kan vara en felstavad URL. En sida som tidigare funnits kan ha tagits bort, länken kan ha ändrats eller innehållet kan ha flyttats till en annan adress.
Vad betyder den första fyran i 404?
I HTTP-statuskoder väljs siffrorna inte slumpmässigt; koderna delas in i specifika klasser baserat på deras första siffra. Fyran i början av 404 indikerar gruppen av statuskoder relaterade till klientfel.
I denna grupp finns även andra koder som 400 Bad Request, 401 Unauthorized, 403 Forbidden och 429 Too Many Requests. Skillnaden mellan dem beror på typen av problem.
Vid kod 403 förstår servern begäran men kan vägra åtkomst till resursen. Vid 404 har den begärda resursen inte hittats. Koden 429 används för att indikera att för många begäranden skickats under kort tid.
Vid serverrelaterade problem används istället koder som börjar med 5. 500 Internal Server Error och 503 Service Unavailable är exempel på denna grupp.
Därför betraktas 404 inte som ett enskilt mystiskt nummer, utan som en del av HTTP:s systematiska struktur för statuskoder.
Men varför valdes just 404?
I HTTP:s tidiga dagar organiserades statuskoder för att standardiserat kunna uttrycka protokollets olika utfall. Intervallet 4xx tillägnades fel relaterade till klienten, och inom denna grupp definierades koder med olika betydelser.
Enligt källan definierades 404 explicit som statuskoden "Not Found" i HTTP/1.0-dokumentet RFC 1945, som publicerades 1996. Koden fortsatte att användas i senare HTTP-standarder.
Det finns ingen separat betydelse eller dold mening bakom varje siffra i 404. Den första siffran anger kodens allmänna klass, medan de återstående siffrorna anger den definierade koden inom den klassen.
Samma logik kan ses i andra HTTP-koder. Lyckade svar samlas i 2xx, omdirigeringar i 3xx, klientfel i 4xx och serverfel i 5xx. Denna ordning gör att utvecklare kan utvärdera serverns svar programmatiskt utan att enbart förlita sig på meddelandetexten.
Är historien om rum 404 på CERN sann?
Enligt den vanligaste historien som cirkulerar på internet om 404, höll teamet som arbetade med World Wide Web till i rum 404 på CERN. I olika versioner av berättelsen hävdas att webbservrarna fanns i detta rum eller att användare hänvisades dit för att hämta de filer de ville ha.
Men enligt källan finns det inga tillförlitliga historiska bevis som stöder detta påstående. Även om Tim Berners-Lees arbete med att utveckla World Wide Web på CERN ligger i centrum för HTTP:s uppkomst, är berättelsen om att koden "404 Not Found" kommer från ett rum 404 på CERN inte bekräftad av källor om webbhistorien.
Faktum är att CERN i sina uttalanden om denna historia har påpekat att berättelsen om rummet är en myt.
Anledningen till att sådana historier sprids verkar tydlig. Medan processerna för att skapa tekniska standarder kan verka tråkiga för de flesta användare, kan ett mystiskt rum och dess nummer som sprids över hela internet vara mycket mer minnesvärt.
Hur uppstod HTTP-felkoderna?
HTTP:s historia sträcker sig tillbaka till World Wide Webs första år. Tim Berners-Lee arbetade på CERN med ett informationssystem där dokument på olika datorer kunde länkas samman via hyperlänkar.
För att webben skulle fungera räckte det inte med HTML och URL; det behövdes också ett protokoll som bestämde hur webbläsaren och servern skulle kommunicera. HTTP tog på sig denna uppgift.
De första HTTP-versionerna var mycket enklare än dagens protokoll. I takt med att webben utvecklades blev kommunikationen mellan webbläsare och server mer detaljerad, och det blev nödvändigt att standardiserat uttrycka om en begäran lyckats, omdirigerats eller misslyckats.
Tack vare den tresiffriga strukturen kunde programvara snabbt tolka resultatet. Koder som börjar med 2 representerade i allmänhet klassen för lyckade svar, de som börjar med 3 omdirigeringar, de som börjar med 4 klientrelaterade fel och de som börjar med 5 serverfel.
Detta system finns kvar idag som en av webbens grundpelare. Användare ser aldrig de flesta av dessa koder eftersom webbläsaren utför operationerna i bakgrunden. 404 har dock fått ett annat öde; eftersom situationen där den begärda sidan inte hittas direkt påverkar användaren, har den förvandlats från en teknisk protokollkod till ett uttryck som alla känner igen.
Varför ser vi inte 404 på varje borttagen sida?
När en webbsida inte längre finns tillgänglig är det inte säkert att man alltid stöter på koden 404. Detta beror på att webbplatser kan använda andra HTTP-koder för olika situationer.
Om ett innehåll har flyttats till en ny adress kan servern automatiskt omdirigera användaren till den nya sidan. För permanenta omdirigeringar används koder som 301, och eftersom webbläsaren gör detta automatiskt ser användaren oftast inte själva koden.
För en resurs som permanent tagits bort är det också möjligt att använda koden 410 Gone. Skillnaden mot 404 är subtil men betydelsefull; 404 anger att servern inte kan hitta den begärda resursen, medan 410 tydligare uttrycker att man vet att resursen har tagits bort.
I verkliga webbplatser tillämpar inte alla system denna distinktion lika noggrant, och mycket borttaget innehåll returnerar direkt 404.
Dessutom finns en situation som kallas "soft 404". Sidan kan visa användaren meddelandet "innehållet hittades inte" medan servern tekniskt sett returnerar 200 OK. För användaren finns inte sidan, men HTTP-mässigt ser begäran lyckad ut. Detta kan också påverka hur sökmotorer tolkar sidan.
Med andra ord betyder det inte alltid samma sak att det står "Sidan hittades inte" på skärmen som att servern verkligen returnerar HTTP-koden 404.
Hur blev 404 en del av internetkulturen?
HTTP innehåller hundratals olika statuskoder, men den vanliga internetanvändaren behöver inte känna till de flesta av dem. 404 utmärker sig som ett stort undantag i detta avseende.
Den främsta anledningen är att användare direkt och ofta stöter på denna kod. I takt med att webbplatser växer förändras länkar, gammalt innehåll tas bort och felaktiga adresser delas. Som ett resultat har 404-sidor blivit en oundviklig del av webbupplevelsen.
Med tiden började webbdesigners använda standardfelmeddelandet mer kreativt. Vissa webbplatser lade till små spel på sina 404-sidor, andra använde humoristiska bilder och återigen andra ledde besökaren till rätt innehåll via en sökruta eller en länk till startsidan.
Således har uttrycket "404" gått utanför sin tekniska betydelse och till och med blivit ett skämt inom internetkulturen för att beskriva något som försvunnit, inte kan hittas eller är frånvarande.
Det intressanta är att det bakom detta så välkända nummer inte finns ett mystiskt rum eller en bortglömd CERN-historia. Den verkliga historien bakom 404 är mycket mer teknisk; koden uppstod ur behovet att klassificera webbens olika utfall på ett ordnat och maskinläsbart sätt.
